Katarinas berättelse berörde åhörarna

November 28, 2019

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under ett symposium om fysioterapins roll vid psykisk ohälsa på Fysioterapi 2019 medverkade Katarina Fahlqvist med en patientberättelse som skakade om och berörde såväl fysioterapeuter som beslutsfattare inom hälso- och sjukvård.

 

Katarina Fahlqvist är 32 år. I tonåren blev hon utsatt för fysiskt och sexuellt våld i en destruktiv relation och drabbades därefter av psykisk ohälsa med svåra kroppsliga symtom. I vuxen ålder fick hon diagnosen komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) med dissociations-symtom. Vägen till återvunnen hälsa gick bland annat via fysioterapeutisk behandling med basal kroppskännedom. I dag har Katarina Fahlqvist bildat familj och bor i Göteborg. Med jämna mellanrum besöker hon fysioterapiutbildningen i Göteborg där hon delar med sig av sina patienterfarenheter tillsammans med sin tidigare fysioterapeut Anna Altvall. Under Fysioterapi 2019 föreläste hon under ett symposium om psykisk ohälsa och en utbildningsdag om traumabehandling. Här är en något kortad version av hennes berättelse:

 

”Från att jag var 14 år till dess att jag var 17 levde jag i en mycket destruktiv relation. De trauman jag fick under de åren gjorde att jag dels inte kunde vara närvarande i min kropp och att min kropp kollapsade med jämna mellanrum.

 

Jag hade jätteont i lederna, det värkte alltid i ryggen och jag hade huvudvärk varje dag, jag gick på smärtundersökningar och jag testades för reumatism med de hittade inget fel med mig,  jag led av allergier och hade sår i huden, jag var ofta sjuk och nästan varje gång jag fick en förkylning utvecklades det till lunginflammationer, jag bet ihop så hårt att jag hade sprickor i varenda tand, jag hade mardrömmar och sömnsvårigheter under flera år, jag hade en ögoninflammation som pågick i 1,5 år. 

 

Min kropp skrek på sitt sätt. Min kropp visste det som jag själv inte klarade av att minnas. Jag var ständigt på helspänn och jag kunde inte andas mer än ytliga andetag. Jag var ständigt stressad men ingen i vården förstod varför. Jag hade ingen koll på min kropp och kände inte vissa delar den. Till exempel kunde jag sätta mig ned på en stol med en rejäl duns, för jag visste inte var jag hade min kropp.

 

Tänk om vården hade varit mer lyhörd och ställt fler frågor till mig? Tänk om jag hade fått träffa en psykolog eller en sjukgymnast tidigare? Då hade någon kunnat se att det var något som inte stämde. Då kunde man ha lagt ett pussel, och gett mig mer hjälp än bara mediciner.

 

När jag skulle föda mitt andra barn, sa min man till mig att jag behövde söka hjälp, för han kunde inte fatta vad som skedde med mig när jag inte mådde bra. Jag förstod det också, jag måste ha hjälp för att kunna ta emot vårt andra barn.

 

Efter en tid fick jag träffa en psykolog på MVC. Nu hade jag också börjat få konstiga minnen och obehagliga flash-backs. Fortfarande hade jag inga ord för vad jag hade varit med om. Ingenting var ju fel, jag hade ju haft en bra uppväxt.  Men psykologen sa ”Jag hör vad du säger, men jag tror att du behöver mer hjälp.” Hon skickade en remiss till öppenvården, där jag fick träffa en psykolog som jag började gå hos regelbundet.

 

När jag satt i samtal hos psykologen och började minnas misshandeln, kunde jag få röda varma fläckar på kroppen där slagen hade kommit. När jag mindes våldtäkterna kände jag plötsligt ingenting i nedre delen av min kropp. Magen, bäckenet och benen var bortdomnade.

 

Efter ett tag föreslog psykologen att jag skulle träffa en fysioterapeut, eftersom jag fortfarande hade ont i kroppen. Men jag förstod inte varför jag skulle göra det. Sedan många år hade jag ju fått höra av vården att det inte fanns någonting att göra åt min smärta. Men jag är en väldigt lydig person så jag gick dit ändå! Här började ett samspel med parallella behandlingar hos psykologen och fysioterapeuten, som skulle hjälpa mig att få ihop kropp och knopp.

 

Exempelvis hjälpte de mig att fånga upp mina känslor, eftersom jag inte visade några även om jag satt och berättade riktigt svåra saker. Anna kunde säga: ”Jag hade blivit både arg och ledsen om det där hade hänt mig.”  Jag hade ju stängt av precis allt, men när de guidade mig fick jag tag i mina bortträngda känslor.

 

En gång när jag kom till Anna sa jag till henne ”Det känns som att något sitter fast i min hals.” Hon frågade: ”Är du ledsen?”  ”Nej, jag sa ju att det är något som sitter fast i min hals!” Anna fortsatte att lyssna på mig och sedan började vi göra några övningar. Plötsligt blev jag ledsen och började gråta, och äppelskrutten jag hade haft i halsen löstes upp. Det blev en aha-upplevelse för mig – att det är så här det känns att vara ledsen!

 

Det är skillnad på de övningar jag har fått göra hos Anna och de jag fick hos vanliga sjukgymnaster som bara tittade på min smärta. Anna fångade upp mig och hon märkte direkt om jag inte var närvarande i min kropp.

 

Efter att ha fått hjälp en längre tid av både psykolog och fysioterapeut har jag inte ont i kroppen längre och jag har inte huvudvärk varje dag. Jag är mer sällan sjuk. Jag andas inte så ytligt och får ned andningen i kroppen. Jag vet vad jag känner och jag är mer närvarande i min kropp. Och om jag plötsligt känner att jag inte kan röra mig, så vet jag vad det är, att det är ångest och att jag måste ta hand om den, och försöka förstå vad det är som har väckt den. Jag har fått verktyg att ta hand om mig själv och jag vet att jag är viktig och värdefull.”

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Featured Posts

Katarinas berättelse berörde åhörarna

November 28, 2019

1/10
Please reload

Recent Posts

March 16, 2020

October 30, 2017

Please reload

Archive